Ett liv

Ibland ser man sig omkring med nya ögon. Och inser att nästan allt i mitt vardagliga liv är inte mycket mer än två år gammalt. För drygt två år sedan hade jag inte Erik, inte Hammarbyhöjden och hemmet, inte Eriks familj och barnen, inte PAO med Tilda, Julia, Therese och de andra. Och det är ju just det där som är min vardag. Känns helt absurdt att jag inte visste vem någon av dessa var för 2,5 år sedan, eller de vem jag var.

Runt omkring mig har jag ju sedan allt det jag är mer van vid, Annika har jag känt i typ 7,5 år, likaså Madeleine och Cecilia. Det känns helt naturligt med dem. Stockholm har jag haft lika länge, vi är också rätt vana vid varandra.

Sen har vi Kumlinge och Mariehamn som jag kan utan och innan, Erica 9 år, Fanny och Maria sedan typ 11 år, Ida sedan typ 17 år, Mary sedan snart 24 år. Jeezes tjejer... Massa år. Inte undra på att ni är som mitt eget kött och blod.

Maria, Rapparna och Falun är också som ett andra hem, 15 år blir det där vilken vecka som helst.

Och mamma, pappa och Jim. Och Tallbacken. Hela mitt liv. Eller hela Jims liv.

Så vad är då 2,5 år i jämförelse med detta? Massa massa massa, det är mitt liv. Men rötterna till det liv jag lever finns det då ingen tvekan om var de kommer ifrån, vare sig de djupaste eller förgreningarna längre upp längs roten.